Thure
Texterna är baserade på artiklar från tidningen Nya Åland och Ålandstidningen.
Thures berättelse I hjärtat av Möckelö på Åland
Thure Nordenfelt föddes 1904 i det anrika huset Norrgårds i Möckelö. Det var ett av Ålands största hus på sin tid, byggt av Thures fars morfar Olof Eriksson “Norrgårds-Olle” omkring 1854, under Bomarsundskrigets tid. I huset bodde Thure under en stor del av sitt liv, förutom de drygt 45 åren han tillbringade i Nordamerika. Norrgårds kom att spela en viktig roll i både Thures liv och i bygdens historia, inte minst tack vare hans livsgärning, minnen och generositet.
Barndom, Möckelö och krigsår
Thure växte upp som näst äldst i en syskonskara på tolv barn. När Thure var 8-9 år gammal var det ett populärt söndagsnöje att gå till Möckelö havsbad. Det fanns rutchbanor och ett livlig badliv. Stadsborna kom med sina parasoller och fina korgstolar som var utplacerade längs hela stranden. Möckelöpojkarna plockade hallon och smultron och sålde till sommargästerna för några pennin och spenderade dem på Möckelö havsbad.
Möckelö var också platsen för stora fester. När brandkåren hade sina fester på Möckelö var hela stan i byn. Den fina möckelöbåten med gardiner som hängde nerpå sidorna hade fullt upp med att frakta folk över hamnen till badhotellet, ungefär där Nautical ligger idag. Badhotellet brann sedan ner år 1916
Möckelö havsbad någon gång på 1950-talet. Bilden är tagen från boken "Åland - De tusen öarnas land" av Uno Markström.
Möckelö brygga någon gång på 1950-talet. Bilden är tagen från boken "Åland - De tusen öarnas land" av Uno Markström.
Spår av yxhugg
Under första världskriget var ryska soldater inkvarterade vid Norrgårds, liksom vid de andra gårdarna i byn. Enligt tradition ska soldaterna ha huggit brasved här framför kakelugnen, därav märken efter yxhugg i de breda golvtiljorna.
Från samma tid härstammar också en tidigare samfälld brunn, Ryssviksbrunn, i närheten av Hammarlandsvägen. Brunnen gav riktligt med gott vatten och utnyttjades också senare av gårdarna i byn.
Under första världskriget inkvarterades 133 ryska soldater i Norrgårds stora sal, vilket lämnade både synliga spår i huset och starka minnen hos Thure. Ryssarna släpade in hela granar med toppen före. Sedan högg de av granen eftersom och eldade i kakelugnen dygnet runt. Thure umgicks flitigt med soldaterna och lärde sig tala ryska så pass väl att han nästan pratade bättre ryska än svenska. Under orosåren inhystes även soldater från Sverige, Tyskland och Finland – och dramatiska händelser utspelade sig i huset. Bland annat bevittnade Thure hur en soldat knivhögg sin kamrat mitt under ett kortspel i stora salen. En annan händelse var att ryska soldater sköt ihjäl en 18-årig pojke som var ute och tog upp nät. Ryssarna var nervösa och rädda för tyska spioner.
Ungdom och utvandring
Thure lämnade Åland som 19-åring. Efter en hård uppväxt, där han bland annat bodde en tid hos släktingar i Dalkarby och arbetade från tidig morgon till sen kväll. Eftersom det inte fanns plats för honom i USA på grund av invandringskvoter reste han först till Kanada, där han tillsammans med andra unga ålänningar arbetade med att såga pappersved men även arbeta hos bönderna. Ibland var betalningen bra och ibland blev de rentav lurade på sin lön. Så småningom tog han sig till New York, där hans äldsta syster var anställd som kokerska hos en mycket rik familj, och fick till en början arbete som trädgårdsskötare men senare arbete som chaufför – en tjänst som bland annat innebar att skjutsa familjens barn till skolan. Thure arbetade som chaufför åt familjen fram tills han blev inkallad av Roosevelt år 1940.
Amerikanska år och återkomst
Thure levde och arbetade i USA i nästan fem decennier. Han blev inkallad till militärtjänstgöring under andra världskriget och fick i uppgift att föra listor över alla som kallades in till tjänstgöring. Dessutom var det Thures ansvar att väcka dem tidigt på morgonen och se till att de kom iväg till de platser där de skulle tjänstgöra. Det var inget lätt arbete. Många av dem som Thure väckte grät och var mycket oroliga. De visste in vart de skulle skickas eller vad som väntade dem. Efter en tid fick Thure en ny placering som passade honom mycket bättre, vid flygvapnets officerarklubb som kaffekokare – en insats han blev omtyckt för. Faktum är att Thure vid tre tillfällen fanns med på listan över soldater som skulle skickas ut i kriget – två gånger till Tyskland och en gång till Japan. Det var tack vare kapten Deiwerts ord “Vi behåller honom här. Någon måste ju vara kvar, och det
Thure
kan lika gärna vara han” som räddade
honom från att bli ivägskickad. Thure
arbetade som kaffekokare hela vägen
fram till krigsslutet 1945. Efter kriget
arbetade han som snickare och var
med om att bygga och bredda broar
och höghus i New York.
År 1969 blev Thure pensionerad och började allt oftare resa hem till Åland. Han fann barndomshemmet i dåligt skick – raserat av tid, övergivet av människor och tillhåll för råttor. Under tre år rustade hanupp Norrgårds på egen hand och förvandlade det till en praktfull gård igen.
Thure och en okänd kvinna
Bild från New York.
Ett liv i rörelse – men med rötter
Thure förblev ogift, men han var långt ifrån ensam. I sitt vackra hem samlade han ofta vänner och bekanta, bjöd på pannkaka efter sin mors recept, kaffe och ibland ett litet glas – även om han själv slutade dricka runt år 1950. Thure höll hemmet prydligt, lagade alltid sin egen mat och var aktiv i pensionärsföreningar och byalivet. Han älskade dans och talade gärna om sina många kvinnliga bekantskaper med värme och humor.
Thure och Lilly Lund, taget i New York 1931.
Thure och Naimi Andersson, taget på m/s Gripsholm 1933.
Thure och Anna Josefsson, taget i New York 1939
Thure och Viola Lengach, taget i Chicago 1943.
Ett arv till framtiden
När Thure närmade sig sitt slutskede, fattade han ett stort beslut - att överlåta sitt älskade barndomshem till Möckelö-Sviby byalag. Han skänkte inte bara huset, utan även all sin lösegendom – med det uttryckliga önskemålet att huset skulle leva vidare i byalagets vård. Thure ville att huset och gården skulle användas som en plats för gemenskap, glädje och historia, inte glömmas.
Förutsatt att han själv fick vistas i huset under somrarna och att hans systrar i Amerika fick disponera några rum, överlät han, med vemod, sitt livsverk till byalaget med motiveringen “Du får ingenting med dig dit du går”.
En bild från när överlåtelsen skrevs under. Med var Nils Dahlman, Thure Nordenfelt, Per-Ole Carlsson, Sven-Erik Jansson och Åke Lingonblad. Bilden är tagen från artikeln Nya Åland 2 december 1986.
Donationen företräddes av Thure Nordenfelt, både för egen del och som befullmäktigat ombud för: Carl Carlson, Vincent Carlson, Verna Lindblom, Runar Lindvall, Stanley Lindvall och Brita Meyer, Helena Erickson samt Karl J. Johansson, Carl P. Johansson, Karl L. Johansson och Viola Johansson – samtliga bosatta i Amerika vid tiden för överlåtelsen. Utan deras samtycke hade gåvan inte varit möjlig.
Tack vare Thure Nordenfelt har Möckelö-Sviby byalag idag en av Ålands vackraste och mest kulturhistoriskt betydelsefulla byagårdar – ett hus fyllt av minnen, historia och framtidstro.
Som en hyllning till Thures livsgärning och hans stora omtanke om hembygden döptes gården om till Thuregården. Namnet blev ett sätt att bevara hans minne för framtida generationer – och ett tack för hans insats.