Brita Stina och Greta Lisa samt deras familjer försvinner alltså här ur de åländska kyrkböckerna men deras två syskons barn kan vi följa ännu en generation. Äldsta systern, Anna Caisa gifter sig till Överby, blir bondhustru och får fyra barn som uppnår vuxen ålder. Äldste sonen beger sig till Hammarland, den yngre blir torpare i Överby och de två döttrarna tjänar som pigor på olika platser i socknen. Inget av barnen övertar fädernegården.
Erik Olofson som nu är bonde på Norrgårds och gift med Stina, bonddotter från Gottbym får fyra barn; Olof, Erik samt tvillingflickorna Sophia och Christina. Olof som är äldst och ska ta hand om gården gifter sig med kyrkvärdens i Ingby dotter, Maria Lotta. Erik blir bondemåg i Gottby nr 4. Men de två döttrarna har det inte lika förspänt. Sophia gifter sig med drängen August Anderson från Ingby och blir torparhustru. August är visserligen nämndemansson men yngst av nio syskon och torde inte ha något arv att tala om. Christina dör vid 48 års ålder, ogift.
Olof köper ut sina syskon och erhåller fastebrev på Norrgårds år 1867. Fadern lever ytterligare 14 år. Föräldrarna bor kvar på gården på sytningskontrakt.
Olof överlever alla sina syskon. Brodern Erik som gift sig med bonddottern i Gottby nr 4, Anna Lisa, blir enligt kommunionlängden hemmansförvaltare. Anna Lisa är enda barnet. Hennes far, Matts, lämnar inte ifrån sig gården till Erik som följaktligen inte blir bonde. Då 72 år gammal. Det finns alltså ingenting för Eriks sex barn att ärva ännu. Hur har då Matts tänkt sig gårdens fortbestånd? Bouppteckningen år 1885 upptar dottern, “hemmansförvaltaränkan”, Anna Lisa som enda arvinge. Men 1896 års dombok ger besked om att Matts strax innan sin död i gåva till sin äldste dotterson, Erik Alfred, givit 4/9 av hemmanet, med ett värde av 1100 mark. Tre år senare köper Erik Alfred sin moders arvedel i hemmanet, de resterande 5/9 för 2000 mark och erhåller fastebrev. Detta förfaringssätt har naturligtvis underlättat för Erik Alfred att överta gården. Hade arvsgången varit den gängse hade han fått 2/10 i arv efter sin mor och varit tvungen att köpa sina syskons sammanlagda 8/10.
Nu åter till Möckelö och Norrgårds. Olof är en förmögen man och bland annat delägare i flera fartyg. Tillsammans med sin hustru Maria får han två döttrar och det är sannolikt viktigt att väljande passande makar åt dem. Amanda heter äldsta flickan och 23 år gammal går hon i brudstol med äldste sonen i Norrgårds i Dalkarby. Året är 1871 och vi har faktiskt en ögonvittnesskildring till detta bröllop. Den unge åbostudenten Emil Nervander gör med sina studiekamrater resor på Åland några somrar under 1870-talet. De studerar allmogelivet och upptecknar seder och bruk I juli 1871 blir de bjudna att bevista ett bröllop “i den förmögna bondegården Norrgård i Dalkarby.” Brudens far som beskrivs som “en rik åländsk fartygsägare”, skänker brudparet “540 mark, varav en del i 50 stycken, blanka och klingande svenska specialriksdaler, vidare en ko, några får, samt 1/32 del i skeppet Amanda; värde motsvarande 1600 mark.”
Det sammanlagda värdet av bröllopsgåvorna var enligt prästens beräkningar omkring 3000 mark och “Dessa gåvor ansågs mycket ansenliga och utgjorde i ett par veckors tid det allmänna samtalsämnet i grannsocknarna.”
Vi får också veta att bruden bär den på Åland traditionella brudklänningen av svart siden och krona “med glitterguld och konstgjorda blommor”. Bröllopet varar som brukligt i dagarna tre. På Åland, skriver Nervander, hör det till seden “att det då först anstår en gosse att gifta sig, då han i egen schäs kan föra hem sin brud.” och “utsätter man bröllopet till sommartiden före skörden för att visa gårdens rikedom även under denna årets knappaste tid” (Nervander 1983, s. 20-26).
Amandas man ärver så småningom 1/27 av gården i Dalkarby efter sin mor. Genom tre köpebrev löser han ut fadern och de två systrarna.
Den yngste dottern i Norrgårds på Möckelö, Erika, gifter sig några år senare med kofferdiskepparen Erik Wiktor Janson. Erik Wiktor var, enligt kommunionboken, dräng på gården redan under 1860-talet. Han var också en av de åtta första eleverna vid den år 1869 i Mariehamn grundade navigationsskolan (Kåhre, 1988). Erika får alltså en jordlös men skolad man. En sjökapten ansågs sannolikt som ett lika gott parti som en storbondeson.
Var bosatte sig då Erika och Erik Wiktor? Den frågan leder in i en annan arvssituation. I granngården på Möckelö, nr 4 Västergård, har bonden Matts Mattson och hans hustru Greta Caisa, förlorat sitt enda, till vuxen ålder levande, barn. Dottern Erika Chatarina dör som ogift och barnlös år 1869. Matts och Greta står alltså utan bröstarvingar. De säljer gården till Erika och Erik Wiktor och bor själva kvar på sytningskontrakt. Året är 1881.
I bouppteckningen efter Matts, 1894, nämns förutom änkan, Matts fyra syskonbarn. Några uppgifter om delning av lösöre finns inte i domböckerna så vad syskonbaren fått från dödsboet är oklart. Vid Greta Caisas död 1897 finns hennes tre kusiner i Hammarland, en i Finström och en i Ytternäs upptagna i bouppteckningen. Boet värderas till 6 961 mark. Inte heller här känner vi till tillvägagångssättet vid bodelningen. Ett sätt är medelst offentlig auktion och därefter delning av behållningen.
Mariehamn hade under 1880-talet utvecklats till en populär badort. Det var på modet att tillbringa lediga stunder i naturen, promenera och eventuellt även bada i det fria. Initiativtagarna till badhusinrättningarna i staden fick upp ögonen för Möckelös sandstränder och 1898 görs ett kontrakt om arrende på 50 år upp för ett område som utöver en badvik omfattade mark för ca 30 villatomter. Området som tillhörde nr. 3, Västergård, gavs namnet Trouville efter den berömda franska badorten söder om Le Havre. Vid sekelskiftet köptes marken av badinrättningen. Även ett angränsande område tillgörigt nr. 2, Östergårds, avstyckades och inköptes. Badhusepoken upphörde i samband med första världskriget och villatomterna blev aldrig bebyggda (Steinby, 1988).
Erika och Erik Wiktor i Västergårds förlorar alla sina barn som små. Den resterande in- och utägomarken styckas efter dem upp mellan de tre övriga gårdarna i byn. Tomten köps av sjökapten Gustaf Fridolf Hamnström och kommer på så sätt åter i den tidigare släktens ägo. Hamnström är nämligen son till en av de i bouppteckningen efter Greta Caisa upptagna kusinerna i Hammarland.
Hur gick det då med Norrgårds efter Olof? Olof dör år 1894. Äldste dottersonen från Dalkarby, Johan Emil, köper sin mosters, Erika Christinas, tredjedel av Norrgårds. Han gifter sig och flyttar som bonde till sin mormor år 1901. Gården styckas inte. Redan 1907 dör Johan Emil och efterlämnar hustru och fyra minderåriga barn. Offentlig auktion hålles och Johan Emils yngre bror, Olof Werner, köper sina brorsbarns del av gården för 5000 mark. För 2000 mark får han sedan köpa sin mors tredjedel och för 3000 mark sin mormors. Änkan och barnen flyttar. Ett sytningskontrakt för mormodern upprättas också och året efter har han fastebrev för hela Norrgårds. Olof Werner blir den sista bonden på Norrgårds. Av hans elva barn emigrerar de flesta till Amerika. Som oskiftat sterbhus arrenderas gården sedan ut till mitten av 1980 talet. På initiativ av sonen Thure skänks tomten till “Möckelö Sviby byalag” som också får disponera boningshuset som samlingsplats för byborna.
I släkten på Norrgårds har inte kusingiften eller äktenskap mellan kusinbarn ägt rum. Den första studerade generationen, Eriks och Annas barn, har inte genom giftermål återknytit kontakten med möckelösläkten. Inte heller i de följande leden har äktenskapliga band inom den närmaste släkten knutits. Norrgårds har hela tiden gått i arv till äldste sonen. Han har löst ut sina syskon vilka inte fått fast egendom i arv. När ingen son funnits har döttrarna ärvt lika stora delar i gården men den äldsta dottern verkar ha haft ett visst företräde. Systemet förefaller ha varit likartat i de övriga hushåll som studerats inom släkten.
De barn som föreblivit ogifta ett stycke in i vuxenlivet och tagit tjänst som drängar och pigor har varit svåra att följa över någon längre tid. Tjänstefolket flyttade ofta varje eller vartannat år. Det har i det här sammanhanget inte heller varit angeläget att följa dessa yngre syskon så långt. De har inte ärvt någon fast egendom som kunnat utnyttjas för de här sökta giftermålsstrategierna.
Vid en hastig blick på stamtavlan för Norrgårds kan det tyckas som om någon form av giftermålsstrategi kunde finnas. Två syskon har gift sig till Södersunda och två har äktenskapspartners från Ingby. Syskonparen har emellertid gift sig till olika gårdar i repektive byar och deras partners är inte släkt med varandra, åtminstone inte på nära håll.